Prototype 2
by kromanjon on May.13, 2012, under Gaming
Jag hade tänkt att öppna det här inlägget med att säga att Prototype 2 är en mer värdig uppföljare än vad inFamous 2 var men låt oss vara ärliga, det fanns så mycket mer att förbättra från Prototype än från inFamous. Trotts denna insikt är jag ändå glad över hur bra jag faktiskt tyckte att Prototype 2 var. Utvecklarna verkar verkligen ha lyssnat till kritiken efter ettan vilket har lett till mer balanserade krafter, sidequests som man faktiskt vill göra, collectibels som faktiskt går att samla ihop utan en walkthrough.
Samtidigt så är det jag gillade från Prototype (ettan) fortfarande kvar. Den otroliga friheten att skapa förödelse på många olika sätt och utan att någonsin behöva sakta ner. Varför programera in exakt vilka huskanter man kan greppa tag i när huvudpersonen bara kan hoppa 50 meter, springa upp för väggar och flyga långa sträckor. Varför hålla sig till en standardattack när man kan ha klor, tentakler, svärd, händer av sten, för att inte tala om gevär, granatkastare, raketgevär, pansarvagnar och attackhelikoptrar. Det är helt enkelt ett spel som inte försöker ursäkta sig när det kommer till att ha roligt i stil med Just Cause och Saints Row.
Nackdelar då? Jo det finns fortfarande. Storyn, trotts att den känns lättare att följa den här gången, är lite spretig till kvalitén. Och när spelet närmade slutet märktes det hur manusförfattarna sa ”just det, huvudpersonen kanske skulle gå att sympatisera med också.” Detta efter att han blivit mer och mer av en mordisk sociopat under de speltimmar som lett fram till dess.
Andra klagomålet kan vara att en del strider kan bli riktiga clusterfucks. När man är omringad av infekterade, plus några större monster, kanske en handfull soldater med gevär och raketgevär, några pansarvagnar och helikoptrar på väg så blir det svårt att slåss med någon slags precision. Attacker kommer gärna från andra håll än dit kameran pekar vilket gör dem omöjliga (eller nästintill) att undvika.
Trotts detta är spelet enkelt. Jag körde på normal svårighetsgrad men skulle föreslå för alla andra att börja direkt på hard om ni nu inte bara vill skynda igenom storyn. Jag dog ett par gånger men det var i regel på grund av det jag skrev här ovan.
Slutligen vill jag ge en eloge till utvecklarna för att de tog chansen att skriva in en annan huvudkaraktär än den från först spelet. Det var helt klart det bättre sättet att förklara varför man måste börja om med att uppgradera alla krafter igen. Jag hatar när uppföljare börjar med att huvudpersonen förlorar allt från tidigare spel, det klingar alltid så falskt och är en feg teknik som nästan alla utvecklare använder.
Death’s Heretic
by kromanjon on May.08, 2012, under Litterature
Death’s Heretic är en av de senare böckerna utgivna i Paizos Pathfinder Tales serie. Den är än så länge den enda av deras böcker som på deras hemsida snittat fem av fem stjärnor baserat på 20 recensioner. Så låt mig se vad jag tycker om detta uppenbara mästerverk.
Boken handlar om Salim Ghadafar, en ateist som arbetar åt dödens gud Pharasma och som bär på en mörk hemlighet. Han skickas på uppdrag till Thuvia där en rik handelsman blivit mördad varefter hans själ kidnappats så att han inte kan återuppväckas, något han annars redan anordnat via kyrkan. Själen hålls gisslan i utbyte mot the sun orchid elixir, en magisk dryck som bara finns att köpa i en begränsad upplaga varje år i Thuvia och som är menad att förlänga en persons liv. Undersökningarna parar ihop Salim med handelsmannens dotter och skickar de båda till diverse olika plan i multiversumet.
Låter som en intressant idé, det kan jag ärligt säga, men det är lika bra att jag informerar direkt att jag tyckte den här boken var dåligt. Skrämmande dålig.
De första 130 sidorna kunde ha kortats ner till kanske 30 sidor eller i bästa fall tagits bort helt och hållet. Vid flera tillfällen reagerar karaktärer på oförklarliga sätt och konflikter som byggs upp kan bara något kapitel senare helt ha glömts bort. Historien är full av hål som författaren (James L. Sutter) fyllt med fullständigt slumpmässigt nonsens som kanske hade varit skoj i ett äventyr till rollspelet men som bryter mot grundläggande regler för hur man berättar en bra historia.
Allt som allt stinker det första utdrag om den här boken. Har någon läst igenom den annat än för att rätta stavfelen? Sutter verkar hälften av tiden flaxa runt, sökande efter en tråd han tappat för länge sedan för att till slut bara starta på en ny tråd istället. Resultatet blir osammanhängande och dramaturgiskt förkastligt, inte minst när Salim och handelsmannens dotter blir kära i varandra och har sex direkt efter att de tagits till fånga i en mörk, skitig källare.
Nej, det här är en bok jag läst bara så att ni skall slippa. Ni kan tacka mig med stora mängder pengar, guld och ädelstenar går också bra.
Forcing the Market
by kromanjon on Apr.25, 2012, under Gaming, Litterature, Movies
Jag ber om ursäkt för den långa frånvaron. Eller… nej det gör jag inte alls. Jag får inte tillräckligt betalt för att vara regelbunden. Förutom det så har jag upptäckt att jag verkar ha mindre och mindre tid att göra saker värda att skriva om, vilket ju är tråkigt. Jag har aldrig bett om att bli vuxen. Jag är inte en av de som inte kunde vänta tills de fick flytta hemifrån och börja ta ansvar. På många sätt känner jag mig fortfarande som en 19-åring som inte riktigt vet vad det är han vill göra med sitt liv. Problemet är bara att valmöjligheterna blir mindre från dag till dag.
Innan jag ger mig på dagen huvudstory vill jag ta upp lite om…
Film
De senaste två månaderna har jag hyrt mer film än någon gång tidigare tror jag. Ca 3 filmer i veckan oavsett om det varit några bra släpp eller inte. Anledningen att jag inte recenserat alla dessa filmer är att jag då skulle bli väldigt deprimerad över allt skräp jag tittat på. Nu vill jag dock passa på att lite snabbt diskutera ett fåtal filmer.
Jag minns när jag såg The Thing för första gången och hur mycket jag tänkte att jag önskar att de gör en prequel som handlar om vad som hände på den norska forskningsstationen. Och om det gör en sådan film hoppas jag att den börjar med att de skickar dit några amerikaner så att vi kan tvinga alla att prata engelska, för hur skall vi annars förstå vad de säger? Och om The Thing behöver något så är det datoranimerade monster så att den känns mer verklighetstrogen.
Skulle det vara så att era datorer är utrustade med sarkasm-filter så kan ni ha missat förra stycket.
En annan film värd att nämna är Skin I Live In med Antonio Banderas. Jag har svårt att rekommendera den här filmen men samtidigt har jag svårt att inte göra det. Jag såg den i nyktert tillstånd helt själv och det kändes som rätt sätt. Ser man den med vänner lär det leda till dåliga skämt (något filmen inte behöver) och med familj eller flickvän kan det bli underligt. Hur som helst är filmen helt jävla fucked up. Detta är en film jag inte vill spoila med en synopsis så ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att den är helt jävla galen. Och Banderas gör ett förvånansvärt bra jobb när han talar sitt eget modersmål och jag slipper höra han accent när han pratar engelska.
Jag trodde jag hade fler filmer men som sagt när man ser så många hela tiden så börjar minnet bli suddigt efter ett tag.
Market Forces
Jag gillar Richard Morgan. Jag har läst alla tre Kovacs-böckerna, jag har läst Black Man (Thirteen) och Steel Remains. Så det är alltså fem böcker jag läst när jag kunde ha läst Market Forces fem gånger istället. En överdrift kanske men den här boken var riktigt jäkla bra. I min åsikt den bästa av Morgans böcker och det säger ändå något.
Market Forces är satt i en framtid inte alls lika långsökt som Kovacs-böckerna och den är fylld till bredden med högoktanig företagspolitik. Karaktärerna är välskrivna och trovärdiga och relationerna är precis lika viktiga för storyn som all action och politik. För mig var detta även en bok som kändes aktuell i dagsläget och kommenterade lika mycket över klassamhället som storföretag och global konfliktpolitik.
På många sätt är detta en cyberpunk bok våran nutid på samma sätt som Neuromancer var cyberpunk för 80-talet. På alla sätt en bra bok och jag är glad att jag äntligen läste den samtidigt som jag grämer mig lite över hur lång tid det tog för mig att plocka upp den.
Enda klagomålet kan vara att slutet känns lite väl Hollywood. Kanske blev Morgan pressad att skriva den sortens slut eller så fegade han lite i sista stund. Dock inte en dealbraker då det ändå är ett fullt plausibelt slut, det var kanske bara jag som trodde på ett annat sorts slut.
BETA
Slutligen vill jag meddela att jag medverkar i BETAn av Legends of Aethereus, något som jag tyvärr inte heller har all den tid jag skulle vilja till. Funderade dock om någon annan här också var med och kanske ville prova lite multi-player om vi kan få det att funka.
Hör av er och ha det bra.
Semester… Eller?
by kromanjon on Apr.14, 2012, under Other
Jaha ja. Krävande läsare har insisterat att jag förser er med någon form av reseskildring så vem är jag att neka er detta. Viss information kommer jag fortfarande att frånhålla er men ni skall få de mest relevanta punkterna i grova drag.
Vi var fyra vuxna, ett barn och två hundar i en bil. Resan dit tog ca tio timmar varefter jag hade fått knutar i skulderbladen som sitter kvar än idag. Vi sov på ett vandrarhem första natten för att sedan bo i stuga resten av semestern. Anledning. Vi åkte en dag för tidigt för att hinna före det dåliga vädret och hade därför inte bokat stugan för den första natten.
Allt som allt var semestern blåsig, bilåkig, och alldeles för lite ätig. Men för att bryta negativiteten så kan jag väll även säga att det var i övrigt okej väder (när det inte regnade) och jag fick sova gott på nätterna vilket alltid uppskattas på en semester.
Jag åt en bunt french hot dogs under resans gång men en tåls att nämnas separat. Menyn lista den som en Kӕmpe Fransk Hot Dog. Lite skämtsamt sa jag att jag vill ha så mycket kӕmpe som bara var möjligt i min hot dog, det var ord jag skulle få äta upp och lite därtill. Den var stor, lika stor som Dante, en riktigt komplexgivande korv med andra ord. Camilla blev alldeles till sig och jag oroar mig att hon har fått en ny måttstock så att säga. Om Ibbes någonsin skulle servera franska hot dogs så skulle det här vara vad de serverade.
Det var en riktig utmaning, men jag var man nog för den.
Resan hem byter ton en aning. Dante blev sjuk. Vi reste därför ifrån stugan en dag tidigare på vad som skulle visa sig vara en helvetesresa. Åter alla i bilen, nu med extra last vi tagit åt oss under resans gång. Dante hade andnöd och utvecklade feber under resans gång och i oro stannade vi, mitt i natten, vid en akutmottagning.
De tog inte emot barn.
Närmsta sjukhus som tog emot barn låg kanske åtta mil längre bort så vi åkte dit. Där fick vi hjälp, mycket kapabel hjälp, och kunde sedan fortsätta vår resa hem. Allt som allt 15 timmar utan någon riktig sömn. Dante var sjuk, jag och Camilla hade också lyckats bli sjuka. Men vi kom hem.
Dante mår fortfarande inte super, Camilla är mest snuvig, jag är nästan fullt återhämtad som tur är. En resa med både hög och lågpunkter med andra ord, som så många andra.
Med mig hem fick jag två t-shirts, en flaska skotsk whiskey, en flaska panamansk rom, två flaskor dansk mjöd, och en present (försenad födelsedags-) till Krister som han gärna får komma förbi och plocka upp när som helst eller om jag tar med den i sommar då jag förhoppningsvis kommer till ön.
I övriga nyheter så kan jag informera Johan Kukberg om att Valborg verkar okej att komma över, menar du måndag eller tisdag? Camilla arbetar måndag kväll. Och så har äntligen min tredje novell för 2012 fått en början, en mitt och ett slut. Synd att det är skräp, skräp och mer skräp.
Nåväl, vidare till nästa projekt.
Back On the Line
by kromanjon on Apr.13, 2012, under Litterature, Movies
Jag är tillbaka igen. Nej, nej, inga applåder är nödvändiga. Ja om ni insisterar så.
Jag funderade lite om jag skulle skriva det är inlägget om själva resan men har beslutat mig för att inte göra så för det skulle bli lite för långdraget och lite för tråkigt. Istället skriver jag lite kort om mina tankar kring boken Distrust That Particular Flavor av William Gibson.
Distrust That Particular Flavor
Boken är en samling artiklar skrivna av Gibson sedan tidigt 90-tal och fram till tidigt 2000-tal. Jag var medveten om att det skulle vara en bok med diverse artiklar ändå blev jag besviken över precis hur onödig och fruktansvärt tunn den kändes.
Många av artiklarna var antagligen poänglösa redan när de skrevs, bara ett sätt för Gibson att känna några dollar, men de som kanske var lite aktuella då är långt ifrån spännande att läsa idag.Det här görs inte bättre av att Gibson kommenterar på varje artikel och, förutom för några få undantag, fortfarande håller med sig själv. Boken känns lite som ett sätt för honom att stryka sitt eget ego utan att för den delen behöva göra något riktigt arbete eftersom artiklarna redan var skrivna, och han har redan fått betalt för dem. Men nu får han betalt för dem igen och det grämer mig att en bit av de pengarna kommer från mig.
Missförstå mig inte. William Gibson är fortfarande en duktig författare, och den här boken gav insikt i varför han inte skriver ”äkta” cyberpunk längre, men just den här boken är verkligen en skamfläck.
Jag får åter den där känslan jag fick när jag diskuterade förord från skräckförfattare, hur jag läser någons verk, gillar vad jag läser, och automatiskt antar att han har liknande åsikter och värderingar som mig, åtminstone när det kommer till litteratur. Jag hoppas att jag aldrig träffar några av mina förebilder i verkligheten för det verkar som besvikelse är allt jag någonsin kan hoppas på.
Perfect Host
Innan jag avslutar vill jag ge en liten nickning till en film ni kanske har missat. Perfect Host. Jag hyrde den bara för att jag råkade se David Hyde Pierce på framsidan och tänkte att det kunde vara intressant bara därför.
Den klassas som Rysare men den är… Något annat. Detta är en film som nog är bäst om man går in helt spoilerfri så låt mig bara säga att David Hyde Pierce är skitbra och jag rekommenderar filmen.
Okej. Ha det bra alla läsare på internätet.
It’s the White Devil
by kromanjon on Apr.05, 2012, under Litterature, RPGs
Jag kommer att vara ”off the grid” i en vecka framöver och vill därför lämna er med några tankar som ni kan läsa, om och om igen, under den tiden.
Princes of Darkness
Efter att ha läst Heart of the Jungle så var det skönt att få en bättre strukturerad bok, lika strukturerad som helvetets legioner. Därför läste jag Book of the Damnes volume 1: Princes of Darkness.
Kapitel ett ger en beskrivning på de nio nivåerna av helvetet och de olika djävlarna som styr där. Detta följs av ett kapitel om olika djävulstyper och helvetets hierarki. Sedan kommer ett kapitel med diverse regler, nya besvärjelser, en prestige class, magiska föremål och sedan avslutas boken, som dessa böcker brukar avslutas, med lite nya monster.
Det finns inte jättemycket jag kan skriva om den här boken. Den var välskriven och relativt intressant men den gav mig nästan inga idéer för äventyr eller encounters. Mellan varje kapitel hade de lagt till två sidor ”handskrivna” utdrag och the Book of the Damned som tyvärr visade sig vara slöseri med utrymme, särskilt som de var väldigt svårt att läsa deras val av font.
Nu kommer jag ta en paus från Pathfinder för att istället ge mig på boken Sunward till Eclipse Phase. Önska mig lycka till.
The White-Luck Warrior
Jag har pratat om R. Scott Bakker förut men på många sätt har han blivit ”min” författare då ingen annan har visat något intresse av att låna någon av hans böcker. Detta kan kanske bero på att mina recensioner i regel har varit väldigt tvetydiga men faktum kvarstår att jag äger, och har läst, sex av hans sju utgivna böcker.
Det är svårt att skriva en recension på The White-Luck Warrior utan att referera till hela serien av böcker som kommit innan, detta för att det är andra delen i trilogin The Aspect Emperor som i sin tur är uppföljaren till Bakkers första trilogi The Prince of Nothing. En sak kan man säga om Bakker och det är att när han skriver trilogier så förväntar han sig att man läser alla tre böcker och skriver därför en massiv bok som sedan kan delas upp i tre delar så att läsa en enda av hans böcker ger en väldigt osammanhängande känsla.
Bakker skriver mycket, ibland till och med extremt, bra men det är långt ifrån en lätt text att ta sig igenom. Karaktärerna är hemska, onda, trasiga och galna men ändock skrämmande mänskliga och allt presenteras genom ett mörkt och dystert narrativ. Bakkers värld är en av de få i dagsläget som faktiskt lever upp till titeln ”mörk fantasy”.
Det är lite svårt att gå in djupare än så här i en recension, det här är verkligen böcker som måste upplevas och jag inser mycket väl att de inte är för alla. Skall man börja någonstans borde man dock gå till första boken i Prince of Nothing trilogin, inte för att den är den bästa boken, utan för att allt annat hänger på att man förstår vad som kommit innan. Och var beredd på filosofi, politik, religion, moralitet och mängder uppå mängder med namn man knappt kan uttala.
Det får nog räcka. Jag hoppas ni har det bra under min frånvaro och att vi kan få ordning på lite rollspelande snart.
I Lost My Heart in the Jungle
by kromanjon on Mar.29, 2012, under RPGs
Då var det dags för det där lite längre inlägget. Ja, längre än förra inlägget i alla fall. Det är allt jag kan lova.
För ett tag sedan nu läste jag igenom Heart of the Jungle, en bok om Mwangi till Pathfindervärlden, som jag tidigare skrev att jag skulle göra. Som vanligt ser Paizo till att ge ut kvalitetsprodukter men samtidigt finns det alltid saker som kan bättras, mycket sånt som kanske bara jag irriterar mig på.
Efter den obligatoriska introduktionen så börjar det första kapitlet med information om farliga växter, sedan djungelsjukdomar med tillhörande regler och sedan övriga faror som kan lura i djungler och regnskogar. Detta följs av en överblick över olika raser i Mwangi området och även religioner där det tar upp nya tolkningar av vanliga gudar i världen till unika religioner för just denna del av världen.
I andra kapitlet börjar de med att diskutera hur man hanterar kampanjer som utspelar sig i djungelområden. Detta avbyts snabbt av en sektion som beskriver alla de största geografiska regionerna i Mwangi och slutligen listar, och beskiver, de även en hel hög städer.
Sista kapitlet, och det enda som verkar kunna hålla sig till ett enda ämne, beskrivs några av de kungariken som fallit och vars ruiner fortfarande kan hittas i Mwangis djupa djungler.
Ett kort appendix tillkommer i slutet av boken som innehåller ett fåtal nya monster och två sidor riktigt bra random encounter tabeller.
Allt som allt är boken välskriven men väldigt spretig som ni kanske märkte i sammanfattningen. De skulle behöva sätta tydligare teman på sina kapitel och sedan följa dessa för att det inte skall bli för förvirrande att läsa. Ibland känns det som om författarna hade svårt att avgöra om detta var en bok för spelledaren, spelarna eller båda och den slutgiltiga produkten lider en del av det.
Vad jag gillade i bokens början var dock att de beskrev olika faror i djungeln lika mycket som varningar för spelarna och regler för spelledaren. Jag har alltid gillat när rollspelsböcker blandar fluff och crunch även om jag förstår att detta är mycket opraktiskt när man sedan behöver referera till en regel som ligger gömd någonstans i beskrivningen av den lokala floran. När man dock läser en rollspelsbok, pärm till pärm, så finner jag det mycket lättare när jag får lika mängder av både fluff och crunch i ett växlande flöde för att hålla mig intresserad.
Nu vill jag också passa på att påpeka att det fanns en spoiler i Heart of the Jungle för APn Serpent’s Skull. Det var ingen större spoiler men jag vill ändå erkänna att jag nu känner till en plats vi kommer att besöka någon gång under kampanjen. Det avslöjas dock inte vart den här platsen ligger någonstans men jag känner till namnet på den.
På tal om rollspel är jag också lite sugen på att spela något. Vi har ju en gotlänning som tyvärr verkar få problem att komma hit ett tag framöver om han inte snubblar över en gammal piratskatt eller brandskattar Visby så jag funderade om de mer nära belägna spelarna skulle vara intresserade av att spela något litet vid sidan om. Kanske något inte Pathfinder och som inte är en megakampanj, bara något som går att spela när vi inte kan vara full spelgrupp men ändå vill träffas och spela något. Vad som helst.
Nu är det väll bara en av dessa möjliga spelare som läser den här bloggen så han får bestämma vad han tycker och kanske höra med övriga rumpnissar om de har några egna åsikter.
I övrigt får ni väll ha det bra.
Sour Trailer
by kromanjon on Mar.25, 2012, under Gaming, Music
Jag brukar vara den första att klaga på speltrailers som inte har något gameplay i sig men den här gången njuter jag bara. Jag vet inget om spelet i sig men shit, jag kanske köper det bara för att stödja den här formen av PR.
Detta var ett kort inlägg. Nästa gång blir längre… Kanske.
Pyschonauts & Titta på Mig!
by kromanjon on Mar.22, 2012, under Gaming, Other
Tjallå på er. Den här gången är det egentligen två helt olika inlägg jag vill skriva men spar jag et av dem till senare vet jag att det aldrig blir av så jag ber om ursäkt i förväg för det plötsliga skiftet i ämne och ton i detta inlägg.
Spel
Då var Psychonauts avklarat. Ett spel som är bra underligt och underligt bra. I spelet tar man sig an rollen som Rasputin, en ung kille som rymt från cirkusen för att spendera sommaren på ett läger för mentalt begåvade ungdomar (hur översätter man psychics).
Det visar sig snart vara ett platformer/action spel med vissa äventyrselement som utspelar sig till hälften på lägret och övrig tid i de olika karaktärernas undermedvetna. Detta är utan tvekan ett väldigt smart sätt att gifta själva berättandet med gameplayet då spelet aldrig behöver tappa tempo pga. onödiga expositioner. Desto längre in man tränger i andras undermedvetna desto mer lär man känna karaktärerna och de gör ett väldigt bra jobb för att man skall känna sig investerad i världen.
Det enda riktigt negativa jag kände med spelet var att jag konstant var tvungen att kriga med kontrollerna och kameran. Det är tråkigt med en så stor blemma på vad som i övrigt är något extraordinärt men förhoppningsvis är detta något som Double Fine lärt sig av sedan dess.
Och på tal om Double Fine vill jag peta lite mer på Kickstarter ämnet. Jag var ju för sent ute för att visa mitt stöd för Double Fine, mycket för att jag inte riktigt förstod hur enkelt och bra det var från början, men nu har jag åtminstone visat mitt stöd för Wasteland 2 projektet med 15$. Kanske inte mycket men jag är faktiskt arbetslös. Är det så att ni ligger och balanserar i frågan om ni vill lägga era pengar eller inte så hoppas jag att jag kan vara ett föredöme. Gå åtminstone in på deras sida, kolla deras introduktionsfilm och läs Brian Fargos tankar som han presenterar i uppdateringarna.
Det finns väll inget som kan garantera att spelet blir så bra som alla kanske hoppas, men om herr Fargo verkligen menar vad han skriver så verkar han vara precis den sortens spelutvecklare som jag vill ge mina pengar till.
Uppmärksamhet
Alla människor vill synas. Vissa mer än andra men i grund och botten vill alla ha den bekräftelsen att de existerar och att deras existens betyder något för någon annan. Underhållningsbranschen är full av de mest extrema exempel man kan tänka sig men samtidigt får man inte glömma alla andra, den stora massan, som också kräver uppmärksamhet. Som mår precis lika dåligt som ni själva kanske gör när ni ignoreras eller när ni tycker att erat jobb är meningslöst.
Detta tror jag på till fullo.
Att söka denna bekräftelse ser man varenda dag hos de som bryter från normen för att uttrycka sig men även från de som följer trender och försöker passa in. I min ungdom var jag en av de som gladeligen kunde säga att jag inte brydde mig om vad andra tyckte om mig men varför skulle jag inte göra det. Faktum är, och detta har jag insett för ganska länge sedan, att jag sa just detta för att jag ville bli uppmärksammad. ”Vem är den där killen som inte bryr sig vad vi tycker om honom?” Samtidigt är det en försvarsmekanism mot eventuell kritik: ”Fan bryr jag mig vad du tycker!”
Men det är svårt att bli sedd när ingen tittar för att alla är för upptagna med att försöka bli sedda. För mycket tid spenderas till att blicka inåt när vi istället borde aktivt bekräfta våra medmänniskor. För delar man med sig av bekräftelse tror jag att man kan få detsamma tillbaka.
Så vad är det för hippienonsens jag försöker lura i er här egentligen? Inte vet jag, det är bara något jag funderat lite på efter att ha sett dokumentärfilmen Conan O’Brian Can’t Stop och jag har liksom fått en känsla av att vissa människor tar för givet att de kommer att bli sedda att det blir alldeles för lätt för dem att sluta ögonen helt och inte ge något tillbaka. Hollywoodstjärnor som älskar alla sina fans för den kärlek de ger men som sedan aldrig skulle kunna tänka sig att stanna upp när någon träffade dem på gatan och ville ha en autograf.
Många stjärnor skulle säkert svara att man inte kan stanna för varenda människa, då skulle de aldrig göra annat, men jag hoppas ändå att man kan behandla dem med respekt. Om ”fans” känner sig investerade i en film eller musikstjärnas karriär så kan man åtminstone bemöta dem med samma respekt som de själva ger.
Nä. Jag måste nog sluta innan jag skriver cirklar här men jag hoppas att ni kanske fick något att fundera över. Kanske var de bara dumheter. Jag är bara tacksam om ni verkligen läste så här långt, det räcker som bekräftelse för mig idag.
I’m the Kickstarter, Twisted Kickstarter
by kromanjon on Mar.18, 2012, under Gaming, RPGs
Hej igen alla. Dags för ett litet urval av ämnen igen men först det viktigaste. Tror jag.
Jag kommer inte vara hemma under påsken vilket alltså betyder inget spel och inget besök av Johan. Vi åker på en liten semester den 5e April och kommer hem igen den 12 så helgen efter skulle kanske fungera om någon är intresserad. Vilket leder mig till nästa fråga.
Vart är Leo? Hallå!? Är det någon som har kontakt med denne mytomspunne man nu för tiden. Försökte chatta lite över Steam med honom igår men han ville tydligen inte veta av mig. Om jag har sagt, skrivit eller gjort något opassande ber jag om ursäkt.
Nu till annat.
The Next BIG Thing
När ingen kom med något annat förslag så gav jag mig på ännu ett äventyrsspel och denna gång blev det The Next BIG Thing från Pendulo Studios, killarna bakom Runaway-serien.
Nu är det ju så att när det kommer till point-and-click äventyr så är det storyn som spelar någon roll. Gameplay är ju inte direkt något som utvecklas med tanke på att allt redan finns med i genrerbeskrivningen – point and click. Ändå vill jag lite snabbt insticka att jag gillade streamlinandet av spelmekaniken för att minska pixeljakt och därmed frustration och förvirring. Ändå får jag erkänna användandet av walkthrough vid fyra eller fem tillfällen under spelets gång, oftast för att jag förbisett helt uppenbara lösningar.
Men hur var storyn då? Inte jättebra tyvärr. Den kändes nästan lite kort och vissa bitar var ändå intryckta som ganska uppenbar utfyllnad. Jag gillade dock de två karaktärerna man får spela även om de inte riktigt fick någon chans att utvecklas. De var intressanta men tilldelades aldrig den där tredje dimensionen för att verkligen få dem att kännas levande. I övrigt var humorn okej, aldrig så man föll av stolen av skratt men inte heller så jag slog mig för pannan över dumheterna.
Allt som allt ett okej spel men absolut inte mer. Är man en äventyrsspelsfantast – och det vill jag nästan kalla mig – så är detta utan tvekan värt att spela igenom en gång åtminstone. 30 euro kan dock vara ett lite för högt pris på Steam men det lär ju komma en rea, om inte nu, så antagligen till nästa jul.
Land of the Linnorm Kings
Senaste Pathfinder campaign setting boken jag läst är den där boken om vikingarna. Den var bra, snäppet intressantare än Rule of Fear och tillförde ett fåtal intressanta regeloptioner.
Boken börjar med en genomgång av landets historia, väldigt sammanfattad, och sedan får varje kungadöme fyra sidor tilldelade att beskriva befolkningen, styret och de viktigaste geografiska plattserna. Efter detta kommer ett kortare kapitel som går in i detalj på några väl utvalda äventyrsplatser inom alla länderna presenterade som sätt för vikingar att bevisa sig själva och tjäna lite status.
De två sista kapitlen tar upp nya regler som Reputation, Effigies och Weregild. Sedan får man även tre magiska föremål och stats för några monster och även NPCs man kan stöta på i landet.
Som sagt så tyckte jag att boken var välskriven och vad gäller reglerna så gillade jag Reputation reglerna bäst. Det var lite väl enkla kanske och passar absolut inte i alla kampanjer, men jag kan se dem som något intressant vid sidan om i en kampanj där alla gått med på att nyttja systemet.
De magiska föremålen och stats-sidorna kunde jag nog klarat mig utan, eller rättare sagt, sett utbytt mot mer information om landet. Om boken gick miste på något så var det att introducera lokala seder och beteenden. Nästan ingen platts läggs på lokalt utövande av religion och även om de hintar till en viss sexistisk världsåskådning så dansar de lite väl kring det ämnet istället för att bara skriva att kvinnor inte har samma rättigheter som män bland linnormskungarna.
Nästa bok blir Heart of the Jungle då jag anar att Johans kampanj kan leda oss från Sargava in i Mwangi vid ett senare tillfälle (ren gissning) och eftersom min karaktär kommer därifrån hade det varit pinsamt om jag inte kunde dela med mig av lite information då.
Kickstarter
Jag måste säga att jag gillar den nya kickstartertrenden. Just nu är den i ett fosterstadium men jag hoppas att gamerkulturen kan anamma den här trenden och verkligen ge spelutvecklare – även de som inte är så kända – en chans att skapa något betydelsefullt.
Först var det ju killarna på Double Fine Production som bad om 400 000 dollar för att skapa ett point-and-click spel. De fick ihop strax över 3,4 miljoner dollar, det kallar jag press. Nu är det även konfirmerat att Wasteland kommer få en uppföljare efter att Brian Fargo gick och bad om 900 000 dollar. När jag skriver detta har de kommit upp i 1,3 miljoner med 29 dagar kvar att lägga sina pengar där.
Jag gillar det. Det gör jag verkligen även om dessa två projekt lyckats enbart på grund av de namn som ligger bakom. Men jag blir lycklig över att se gamers lägga sina pengar på projekt som de stora publicisterna tror att det inte finns några pengar att hämta från. Sen kan jag absolut förstå en viss oro över att lägga pengar på ett spel som inte ens är i produktion ännu men om det är det som krävs för att visa vad det är vi gamers faktiskt vill ha så tycker jag att vi tar den chansen.
Double Fine har inte satt någon tidspress på sig själva vad jag vet, men Wasteland 2 säger de skall bli färdig till oktober 2013. Vad jag finner mest spännande nu är dock vilket som blir nästa stora Kickstarter försök. Skall vi hålla tummarna för Arcanum 2?
Dan. Out.
